وَلَوۡ
يُؤَاخِذُ
ٱللَّهُ
ٱلنَّاسَ
بِظُلۡمِهِم
مَّا
تَرَكَ
عَلَيۡهَا
مِن
دَآبَّةٖ
وَلَٰكِن
يُؤَخِّرُهُمۡ
إِلَىٰٓ
أَجَلٖ
مُّسَمّٗىۖ
فَإِذَا
جَآءَ
أَجَلُهُمۡ
لَا
يَسۡتَـٔۡخِرُونَ
سَاعَةٗ
وَلَا
يَسۡتَقۡدِمُونَ
٦١
Om Gud [genast] skulle straffa människorna för det onda de gör skulle Han inte lämna en enda levande varelse på [jorden]. Men Han beviljar dem en frist till en tidpunkt [som Han har] utsatt. De kan inte förkorta fristen och, när den har löpt ut, kan de inte förlänga den, ens med ett ögonblick.