مَاۤ

اَفَآءَ

اللّٰهُ

عَلٰی

رَسُوْلِهٖ

مِنْ

اَهْلِ

الْقُرٰی

فَلِلّٰهِ

وَلِلرَّسُوْلِ

وَلِذِی

الْقُرْبٰی

وَالْیَتٰمٰی

وَالْمَسٰكِیْنِ

وَابْنِ

السَّبِیْلِ ۙ

كَیْ

لَا

یَكُوْنَ

دُوْلَةً

بَیْنَ

الْاَغْنِیَآءِ

مِنْكُمْ ؕ

وَمَاۤ

اٰتٰىكُمُ

الرَّسُوْلُ

فَخُذُوْهُ ۗ

وَمَا

نَهٰىكُمْ

عَنْهُ

فَانْتَهُوْا ۚ

وَاتَّقُوا

اللّٰهَ ؕ

اِنَّ

اللّٰهَ

شَدِیْدُ

الْعِقَابِ

۟ۘ

Det som Gud anvisar Sitt Sändebud av [det byte som tagits utan krig] av städernas folk tillhör Gud och Sändebudet, [hans] närmaste, de faderlösa och de behövande och vandringsmannen. Det får inte bli [en handelsvara], som cirkulerar mellan dem av er som lever i välstånd. Tag alltså emot vad [Hans] Sändebud ger er [av detta] och avstå [villigt] från det som han nekar er; och frukta Gud; Gud straffar med stränghet.